Fnulan med bulan

Landskapet utanför tågfönsteret svischar förbi lika fort som tiden går känns det som. Vi har spenderat helgen i Norrköping och då kommer alltid lika känsliga och grubblande Fnulan fram (jag måste ha ett fel i huvet!!!). Med tårar i ögonen försöker jag prata minnen med Fredrik (som inte är ett dugg intresserad) om när vi stod på perrongen och sa hejdå och jag tjöt alltid när det var dags för att åka hem dom där hemska 50 milen. Det var en tid med massa ångest och slitningar mellan barnen, jobbet och min stora kärlek. Det var inte alls lätt, men vi fixade det trots allt. Vi levde två skilda världar, jag som ensamstående skild mamma till två barn i villa i en liten skithåla, och Fredrik; partymannen som levde det ljuva singellivet på klubbarna om natten och gick hem till sin lilla lägenhet i centrum i storstan. Jag lever mkt för minnen för dom är så viktiga för mig, det är en del av min historia. Därför blir jag rädd när jag förstår att det faktiskt snart var 6 år sen jag stod där med svart mascara rinnandes långt ner på hakan bara för att det kanske skulle ta FEM hela dagar innan jag skulle få se mannen i mitt liv igen. Gud så hemskt det var och jag var ganska patetisk om jag får tänka tillbaka... men jisses vad förälskad jag var i den där mannen och är det fortfarande idag.